Del 1
Namn: Alexander Theodor Riise
Ålder: 31 (född 5:e mars 1991)
Bor: Bergen, uppvuxen i Strandebarm, Hardanger
Yrke: Servicetekniker / Automatiker
Alexander har förberett sig för sin drömresa i 4 år. I den här artikelserien får du hans berättelse om förberedelserna, genomförandet och att komma tillbaka till vardagen. Här finns många goda råd och tips, även för dig som "bara" ska åka över Hardangervidda.
Här har du Alexanders egna ord.
Jag växte upp med många bergsvandringar och all tid utanför skolan spenderades utomhus, men inget mer än så. Jag har också varit väldigt aktiv under hela min ungdom med både friidrott och skidaktiviteter. Med årskort till den lokala skidliften blev det flera turer i veckan, men jag var inte förtjust i längdskidor. Långt innan vi norrmän visste vad randonee var åkte jag alpint i fjällen. Dels i protest och dels för att få ner min mat så mycket som möjligt.
Alpin skidåkning, snowboardåkning och vinterlek som snögrottor mm. Jag gillade det mycket när jag var liten, men det riktiga vinterfriluftslivet upptäckte jag nog först runt 2016. För mig började detta när jag var tvungen att göra en förändring i sättet jag levde mitt liv. Detta ledde till att jag började åka längdskidor, vilket plötsligt var roligt till skillnad från när jag var liten, så det är lite konstigt att tänka på att vintern nu är min favoritårstid för utomhusaktiviteter.
För min del började drömmen om Grönland inte med en önskan om att uppleva vare sig livet på en expedition, vita vidder eller behärskning av den extrema naturen. För mig började äventyret med ett val att ändra mina vanor och börja träna. När att korsa Grönland helt slumpmässigt blev ett samtalsämne på en fest och en vän sa att vi skulle göra det, reste jag mig och sa; självklart ska jag åka över Grönland!
Äventyrare som Monsen och Ousland har alltid fascinerat mig, men det var aldrig något jag trodde att jag skulle kunna göra. Jag behövde göra ett löfte, så jag sa till alla runt omkring mig att jag skulle göra det här. Då kunde jag på något sätt inte dra mig undan, och vid den här tiden hade jag aldrig sovit en enda vinternatt i tält.
Från den punkten gick det förvånansvärt snabbt från att vara ett löfte jag inte ville bryta, till att jag arbetade mot en dröm jag inte visste att jag hade. Här måste jag ge Bergans Adventures en hel del ära för att ha gjort detta till en dröm och inte en mardröm, så jag rekommenderar alla som är lite nyfikna på vinterfriluftsliv att ta en pratstund med dem. Att delta i deras vinterkurs ger en bra första upplevelse och en mycket bra känsla av trygghet.
Det undrar jag också ibland. Men när tältet är på plats får man lite varm mat och dryck, då kommer svaret. Det är något tillfredsställande med att utsätta sig för den här typen av resor. Att uppleva påfrestningarna gör att man får känna lite på hela spektrumet av känslor, och hur snabbt det kan gå från topp till botten och botten till topp. Det är också fascinerande att känna den osäkerhet och behärskning som man bara uppnår när man är helt ensam på en resa och inte kan lita på andra. Du tvingas helt enkelt lita på dig själv.
De vindstilla dagarna i solen i inget annat än yllekalsonger kan få vem som helst att vilja gå på vandring, men det är något med den där känslan av att bemästra whiteouten och stormen också som gör att du känner dig som en av de tuffa äventyrarna du ser på tv, och det är en bra känsla. Jag tycker nästan synd om de som inte är på vinterresor, för de går miste om mycket. Utan att det egentligen behöver vara de mest extrema resorna. Att gå några kilometer från bilen eller tåget, slå upp tältet och uppleva tystnaden, vinden, riporna, renarna och vara helt fri med allt man behöver för att överleva i en liten pulka är en underbar upplevelse.
Den bästa och mest realistiska träningen är trots allt vandring med övernattning i tält. Rent fysiskt är det det närmaste man kan komma Grönland, utan att egentligen vara där. Annars har jag tyckt att alla nätter i tält är en bra upplevelse och har därför åkt på övernattningsturer med tung packning när det inte är snö. Däckträning kan inte underskattas, även om du ibland blir riktigt uttråkad. Det är otroligt viktigt att lägga ner den träning som rekommenderas som minimum, och kom ihåg att ju bättre form du är i, desto mer överskott har du för att faktiskt njuta av äventyret. Jag har inte räkningen på antalet km med däck, men det längsta passet jag haft var Åsnes Expedition Amundsen Virtual Challenge 2021. Där fick jag extremt goda erfarenheter av hur kroppen arbetade över tid med belastning, samt att jag gick direkt från utmaningen in på Hardangervidda på långfärden med Bergans Adventures.
I december 2019 hade jag ännu inte haft en enda natt i tält på vintern, utan dragit bildäck i ett par år. När jag ringde Bjørn Sekkesæter på Bergans Adventures rekommenderade han att jag skulle gå deras Vinterkurs på Finse i mars 2020 innan Grönland i maj 2021, dessutom hade vi gruppträffarna som också arrangeras av Bergans Adventures. Jag lyckades även klämma in två övernattningar i tält i de närliggande bergen innan vinterkursen. Kursen var en vändpunkt för mig där jag verkligen hade en bra upplevelse, och det började verkligen gå från något som jag var tvungen att göra för att jag hade sagt det till folk, till att bli något jag drömde om.
Grundläggande kunskap om vintervandring egentligen. Jag lärde mig att hålla värmen, säkerhet runt eld, orientering med karta och kompass och att sätta upp ett tältläger. Det viktigaste jag lämnade med var goda minnen, önskan om fler resor och en trygghet kring att planera och genomföra pulkaturer på egen hand. Förutom det rent praktiska är resor och kurser mest värda priset bara med tanke på den sociala aspekten, att få åka på en resa med likasinnade.
Inför Grönlandsresan lockade aldrig tanken på att göra det på egen hand. Det är något härligt med att träffa likasinnade och åka på en resa med flera, samtidigt som det är väldigt bra att överlåta organisationen och logistiken till någon annan. Om jag skulle göra det igen skulle jag nog kunna tänka mig att åka ensam, eventuellt med en och annan, men i så fall skulle jag nog behöva betala någon för att få ordning på det praktiska.
Jag vet att det kommer att ta mycket innan det tippar över för mig, så jag kände mig ganska trygg. Jag hade också turen att få en supertrevlig tältkompis som jag både har haft träningsresor med och som jag kunde ventilera tankarna med så det gick faktiskt riktigt bra.
Med det sagt finns det såklart situationer som gör dig arg efteråt och beslut som du inte håller med om då och då. Det är så det är att vara en del av ett kollektiv. Du blir trött och har tillräckligt med tid för att irritera dig på saker eller människor. Men om man vill bidra till en bra gruppdynamik tror jag att det ofta innebär att man inte gör ett nummer av småsaker ändå. Det jag märkte mest var kanske tempo. Som en guide sa så blir mitt steg och tempo högre än en person som är 15-30 cm kortare än mig och då har ett relativt kortare steg/kick-off. Efter resan ser man hur fåniga saker gör en arg, men jag tror att det är helt normala reaktioner i en grupp med många olika människor. I efterhand tror jag att jag kunde bidra till gruppen, när jag hade kapaciteten att göra det. Det är fantastiskt hur mycket lite beröm eller en fråga om huruvida allt är bra kan göra för andra, och inte minst för mig, när andra visar att de bryr sig.
Ja, jag har varit lite inne på det, men däckträning är ett ledord när det kommer till den här typen av resor. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle göra min del av arbetet för att inte bli en belastning för gruppen på resan. Jag ville vara så väl fysiskt förberedd som möjligt när vi kom på isen, därför har jag tränat mer än minimirekommendationen från Bergans Adventures hela vägen. Det sista halvåret innan resan tränade jag 4-5 pass däckträning i veckan, med målet att varje pass ska vara från 2-6 timmar, eftersom jag tycker att det är viktigt att kroppen vänjer sig vid stress med tiden . För mig blev däckträning så småningom också en sorts mental träning, helt enkelt för att man tröttnar på att dra i däcken.
Från Bergans Adventures fick vi även obligatoriska självtester som ska genomföras med skidor och pulka. Jag tycker att dessa var bra att ha eftersom de gav mig en bra indikation på vilken nivå jag låg på. Jag tycker att alla i gruppen skulle tjäna på att genomföra dessa tester eftersom Grönland är en ganska krävande resa. Jag tror att det är lätt att ta träningen lite för lätt eller att det halkar efter med tiden under en så lång uppbyggnadsperiod. Min fördel var kanske rädslan att inte vara tillräckligt stark som aldrig försvann och viljan att kunna ha överskott att bidra med och att kunna njuta av resan.
Ändå måste jag erkänna att jag inte har följt rekommendationerna för styrketräning. Jag satte hellre på ett extra däck eller två och tycker att det kompenserade ganska bra.
Jag tycker att jag gjorde många saker rätt på vägen och är väldigt glad att jag aldrig underskattat hur fysiskt krävande resan faktiskt är. Otroligt blev jag aldrig helt slut på energi på Grönland, även om jag var nära flera gånger. För min del var det mycket bra förberedelser på Vinterkursen på Finse och vandra längs Hardangervidda med Bergans Adventures. Dessutom lärde jag mig mycket på mina egna resor.
En annan sak som gav mig bra erfarenhet var att ta med min fru på sin första vintercampingresa. Jag ansvarade då för att vi båda var trygga och att hon fick en bra upplevelse av vinterfriluftsliv. Detta gav mig ett lite annat perspektiv på val av utrustning och planering.
Mitt viktigaste råd är verkligen att inte underskatta resan. Tänk inte "om Truls kunde göra det så klarar jag det också". Gör man det ska man sätta på 2-3 däck, gå 20-30 km och se vad man tycker efteråt.
Om du ska ut på resor ensam är en satellitsändare (t.ex. Inreach) ett måste både för säkerheten och för de som är hemma. Den visar din plats och du kan skicka meddelanden.
Om du fryser är det nyckeln till en varm och skön natt att sova med en tunn dunjacka, tunna byxor eller ¾ byxor i dun eller Prima Loft och campingskor i dun.
Ja, jag borde ha tagit med rött vin och mer chark. Jag borde också ha haft Ipren i tillägg till Alvedon. Annars tycker jag att jag packade rätt. På vinterresor fokuserar jag alltid på komfort, utan att antalet kilon och bagage blir allt för mycket.
Bilderna i är tagna av Morten Tobias Rostille, Alexander Theodor Riise och Ingeborg Lund Mathisen.
